DIVERSE TEXTER OM DYKTANKHUSET OCH SDHF.
Innehållsförteckning:
- Dykerihistoriska museet öppnar vid Skärgårdsmässan 29-30 Maj , 1998
- Epilog i "Boken om tankhuset" av Clas Lindemark En kort historiebeskrivning av Hans Örnhagen
Dykerihistoriska museet öppnar vid Skärgårdsmässan 29-30 Maj , 1998.
Så blev det äntligen klart att vi kunde öppna i Dyktankhuset på Galärvarvet, Djurgården i Stockholm. Vi hade strålande väder och många besökare. Klicka här så kan Du se några foto från invigningsdagen. Svensk Dykerihistorisk Förening har i samarbete med Sjöhistoriska museet fått huset i ett sådant skick att det kan visas för allmänheten. I början blir det i stort sett ett nästan tomt hus med tryckkammare och träningstank, men vi hoppas att det snart skall kunna fyllas med gamla dykarutrustningar, dräkter och annat som hör dykeriet till.
Har Du en gammal utrustning är Du välkommen
att visa upp den i Dyktankhuset. Vi förbättrar kontinuerligt
samlingarna och planerna är att vi skall ha öppet under helgerna.
För detta behövs frivilliga som kan tänka sig att stödja
museet genom att sälja biljetter, berätta om dykning, vakta och
göra enklare renoveringsjobb. Börja med att bli medlem. Det kostar
100:- och anmäls genom att sätta in beloppet på PG 440
02 51 - 7 och ange namn och adress. Ange också telefon, ev fax och
e-post om Du har det. Kontakta sedan mig på tel 08 50031224
(kvällstid) så kan Du få veta vilken helg och vilka arbetspass
som är lediga. Arbetsblocken ligger 1000 - 1400 och 1400- 1700.
Andra tider kan överenskommas. Det är helt OK att ta två
eller fler block var helg. Först till kvarn ....
Välkomna!
Hans Örnhagen
Ordförande SDHF
Epilog i "Boken om Tankhuset" av
Claes Lindemark
En tidig morgon 23 maj 1979 samlades ett antal dykeriintresserade utanför tankhuset på Galärvarvet. Anledningen var att Fortifikationsförvaltningen avsåg att riva byggnaden och anlägga gräsmatta över hela ytan mellan torrdockan och galärskjulen. Flera försök att bevara byggnaden hade gjorts och man hade även haft planer på att flytta delar av anläggningen till ett planerat dykcentrum vid Välern i Göteborg men inga av dessa planer hade kunnat förverkligas. Goda råd var dyra och det man i gruppen, denna tidiga morgon, fann vara bästa lösningen var att bilda en Svensk Dykerihistorisk Förening med enda uppgift att försöka bevara tankhuset så att ett dykerihistoriskt museum senare skulle kunna inrymmas i huset. I egenskap av initiativtagare till mötet vid tankhuset valdes jag till ordförande och till sekreterare valdes Bo Cassel. Vår första uppgift var att tillskriva berörda myndigheter och den 5:e juni avsändes brev till Försvarets Materielverk, Kungliga Djurgårdens förvaltning och Fortifikationsförvaltningen. Efter en kort inledning om huset och Svensk Dykerihistorisk Förening vädjade vi till de tillskrivna myndigheterna att: "tills vidare uppskjuta rivningen av detta monument över dykeriets utveckling i Sverige." Vidare bad föreningen om "ett års respittid för att med frivilliga insatser kunna utarbeta planer för tankanläggningens utnyttjande som ett levande museum. Det skulle vara djupt olyckligt om ännu ett kulturminnesmärke jämnades med marken innan man allvarligt prövat möjligheter för dess bevarande."
I november samma år svarade Fortifikationsförvaltningen att rivningen kunde anstå. Planer på att integrera ett dykerihistorisk museum i tankhuset med det nya museum som planerades för Vasa tog fart och i en skrivelse från Svensk Dykerihistorisk Förening till utbildningsdepartementet 8 juni 1983 påpekades att: "Det finns historiskt intressant dykerimateriel utspridd i olika förråd som riskerar att skingras och förstöras. Med stöd av ovanstående hemställer vi att nedanstående förslag beaktas vid regeringens uppdrag till Byggnadsstyrelsen att projektera nybyggnad för regalskeppet Vasa: 1. Ett dykeri och bärgningsmuseum inrättas i det nya Wasamuseet i anslutning till den inre delen av dockan. 2. Tryckkammaranläggningen bevaras på nuvarande plats som ett minnesmärke över dykeriets pionjärtid i Sverige. Det bör understrykas att denna anläggning från 1930-talet är unik i sitt slag."
Sjöhistoriska Museet och Statens Kulturråd var i princip positiva och Utbildningsdepartementet hade inget att erinra, men kostnaderna skulle tas inom ramen för projektering och nybyggnation av Vasamuseet. Detta kom att innebära, i all den turbulens som föregick placering och byggande av Vasamuseet, att alla var intresserade, men ingen vågade ta tag i ett dykerihistoriskt museum tills Vasamuseet var färdigt.
För att få lite fart på planeringsarbetet rörande ett dykerihistoriskt museum, som i mitten av 80-talet hamnat i skuggan av en riksangelägenhet nämligen Vasamuseet, diskuterade Svensk Dykerihistorisk Förening 1988 med Försvarets materielverk, Fortifikationsförvaltningen och Kungliga Djurgårdförvaltningen att skänka hus med innehåll som gåva till Statens Sjöhistoriska museer (SSHM). Det visade sig då att någon lagfart till fastigheten fanns inte och det gick inte att skänka byggnaden som tänkt var. Djurgårdsförvaltningen skissade då två möjliga lösningar. Antingen överlämnas byggnaden i befintligt skick till SSHM för att bedriva museal verksamhet och SSHM får då rusta upp byggnaden för egna medel eller så skulle Djurgårdsförvaltningen rusta upp byggnaden och sedan hyra ut till SSHM.
Ett kostnadsförslag från Kungliga Byggnadsstyrelsen 1989, för minimiåtgärder för att huset skulle gå att använda som visningsmagasin, dvs utan montrar och annan specialinredning samt utan renovering av tryckkammare och bassäng, hamnade på 1 225 000:-. Dessa medel fanns inte gripbara och allt förblev som det varit dvs tankhuset stod där och Svensk Dykerihistorisk Förening deponerade intressant utrustning i väntan på att det skulle bli ett museum. I och med att inget renoverades uppfattades huset som förfallet och det visade sig att huset under en period var utsatt för besök av obehöriga och vid ett tillfälle försvann värdefulla föremål innan kraftiga lås monterades.
Sedan slutet på 80-talet har man i en vidare
krets diskuterat möjligheterna att flytta Sjöhistoriska museet
från nuvarande byggnad till byggnaderna vid Gallärvarvet. Att
detta skulle innebära en möjlighet för förverkligandet
av planerna på ett dykerihistoriskt museum är lätt att
inse. Det kan också innebära att Svensk Dykerihistorisk Förening
med frivilliginsatser i samarbete med SSHM kan påbörja en varsam
renovering av de gamla dykeri och provanläggningarna.
Hans Örnhagen, Ordföranden, Svensk Dykerihisorisk Förening
Till Svensk Dykerihistorisk Förening